Sköljning vid en stenstrand

Hej! Igår när jag vaknade, satt jag som vanligt kvar en stund för att stilla mig och samla mig. Den här gången tog jag en handfull stenar från en ask på mitt sängbord och höll dem i händerna. Jag blundade och genast! förflyttades jag till en stenstrand. En underbar strand vid klart, skönt vatten. Stranden bestod av mängder av vita stenar som var nästan knytnävsstora, men de var ändå behagliga att ligga på. Jag såg och kände tydligt hur min kropp låg på dessa stenar och hur vattnet från havet långsamt växte upp kring mina fötter och upp till huvudet, och ner igen. Sköljde upp över min kropp där jag låg, och ner igen. Det var väldigt renande och väldigt behagligt. Så skönt att bli ”rensad” så här! För att bli piggare och klarare och på ett mer naturligt sätt stiga ut i världen.

Idag läste jag någonstans, att fantasi inte bara är fantasi, utan bara ett annat lager av det vi kallar verkligheten. Tänk om allt det vi kan ”tänka” och uppleva inuti oss själva, i själva verket är olika skikt av verkligheten, olika dimensioner. Det skulle sannerligen förklara en hel del av vad som händer inuti mig, dag som natt..! För visst verkar vissa känslor, idéer och drömmar otroligt sanna och levande? Så spännande att tänka på tycker jag och jag kommer definitivt fortsätta uppleva i alla de här dimensionerna, och beskriva det för er.

Uppstart 2020

Hej Livsuppgiftare! Nu startar vi upp ett nytt år, alltid lika spännande! I år är det extra förväntansfullt, hör jag i andliga kretsar. Det har varit en tung och seg höst för många och vi är fortfarande inne i en trögare period, men efter den 11 januari är det dags att skåda ljuset på nytt! Så läser jag i astrologiska texter.

På mig själv stämmer det väldigt bra att vi har varit, och fortfarande är, inne i en tung period. Det är en period av rensningar, och det känns alltid tungt. Det är också lätt att ”fastna” i det och tro, att det är bestående. Vi kanske tänker ”Vad gör jag för fel?” Men det är inte något fel och det är inte något vi gjort, det är bara gamla tankar, känslor, mönster och vanor som gör sig påminda. Jag har försökt att välja ett bättre sätt att vara på och förhålla mig till mig själv och dem omkring mig. Vill välja att bli en bättre version av mig själv.

De senaste dagarna har jag börjat känna ”ljuset i tunneln” av den här tröga perioden. Det är lite tidigt att säga ännu, men jag märkt en förhöjd förmåga i mitt inre som jag tror har med förmågan att kanalisera att göra. Jag berättar mer så småningom.

Jag har också känt mig starkare, säkrare, och ”längre fram” i det som är jag själv och min väg. Till följd av detta har jag formulerat, för x:te gången i mitt liv men nu tydligare än någonsin, en vision som känns fantastisk och sann, samt brutit ner den i mål och hur jag ska ta mig dit.

På ett starkare sätt än förut, känns det också som att jag ska ha den här visionen så levande för mig, att jag redan nu kan gå omkring och känna mig som att den är sann. Att jag redan är den jag vill vara. Jag ska självklart få massor gjort för att bit för bit gå mot den och i linje med den.

Jag behöver hela tiden påminna mig om visionen, så att jag håller mig på banan och inte förlorar mig i allt som sker. Det har jag så lätt att göra. Dels för att jag tar in alla yttre intryck så starkt, men också för att jag hela tiden får nya idéer och insikter inifrån… Det är som ett oändligt maskineri där uppe, i mitt sinne. Och jag ska använda mig av det bättre än någonsin nu. Jag ska kliva fram ett steg.

Sådant här känns alltid ”lätt” när jag är mitt uppe i det, är i kontakt med de här tankarna och idéerna, de känns så starka, levande och självklara. Och nu vill jag verkligen bestämma mig: Så här ska det vara från och med nu. Många gånger har jag bestämt något väldigt stort – då har jag fått med många rädslor att göra. Det är såklart toppen att jag har passat på att arbeta mig igenom en massa rädslor som jag inte vill ha, men det kan också ta en massa energi. Att bestämma sig för något för litet känns inte heller bra – då lägger jag mig under min förmåga, det vill jag naturligtvis inte heller. Jag tror jag har hittat en nivå som känns mer ”lagom” inför i år. Samtidigt är det större än någonsin eftersom det känns så rätt och vi hela tiden flyttar fram våra positioner… Det jag kan göra idag, är att börja. Och det har jag gjort. Jag kommer somna nöjd ikväll.

Jag önskar dig en fantastisk början och fortsättning på 2020! Jag hör av mig med nyheter här allt eftersom.

Yogastund

Hej! Igår morse hade jag först en yogastund, följt av en meditation. I meditationen såg jag en sol i jordens inre, som skickade en stråle upp i mig. Jag brukar inte se chakran så tydligt, men nu kunde jag se varje chakra som ljusstrålen vidrörde i mig nerifrån och upp, och förnimma vad som behövdes göras med dessa för att de skulle vibrera mer harmoniskt. Framför allt nedersta chakrat behövdes ”rotas” och fästas mer ordentligt invid marken. Vid navelchakrat blev jag rörd för jag kände hur det gula där inuti var ”jag” och vad jag behövde. Så småningom kom jag upp till hjässan och kunde då istället låta en sol, som också var jag, stråla ned i mig samma väg som den första strålen fast åt omvänt håll. Jag blev en riktig ljuscylinder, starkare och starkare, större och större, ljusare och ljusare. Sedan kunde ljusstrålen uppifrån också gå vidare ner i marken och in till jorden. På detta följde en del ord och en väldigt fin stund med den innersta delen av mig själv.

Insikter om Grundning

Hej! Alltså Grundning: det är SÅ intressant, SÅ viktigt och SÅ givande. Har jag berättat att jag en natt tidigare i höstas hade bilden av en stående kropp, där det gick elektricitet från underbenen ner till jorden? Som en slags undervisande bild, eller aha-upplevelse, om att vi har/kan/bör ha en sådan koppling till jorden och att DET ÄR DETTA SOM SKER NÄR VI GRUNDAR OSS. Ett utbyte av elektricitet.
Inatt hade jag en ny undervisning/upplevelse av grundning. Jag hade vaknat och somnade inte direkt om, upptäckte att jag låg och tänkte eller snarare att en hel del tankar hände i mig. När jag upptäckte det, för det upptäcker jag sällan direkt, tänkte jag att jag kanske är ogrundad. Då förflyttades min uppmärksamhet ut utanför huset, i den kalla mörka natten, till stenläggningen på vår uppfart vilken var blöt, hård, iskall. Direkt kände jag att det hade en lugnande och klargörande verkan att jag (i mitt sinne) stod på den med mina bara fötter. Jag kunde också ställa mig på det blöta kalla gräset intill, det gick också bra, men det var nåt särskilt med den där första kalla blöta direkta kontakten med stenen. 
Helt otroligt, eller hur? Eller så är det inte det. Det är bevisat att vi är elektriska varelser, allt är energi, och samma typ av elektricitet/elektromagnetism (jag är inte expert på det där) finns i jorden. Det är väldigt intressant att tänka, att all den laddning och distraktion vi utsätter oss för dagligen behöver grundas i jorden, precis som en jordkontakt i ett hushåll gör, för att vi ska hålla oss stabila, klartänkta, friska. I kontakt!! 😉 Det regnar och är +1 ute just nu, men jag ska ut och ställa mig barfota.

Jordande & medvetandehöjande meditation

Jag låtsas att jag ligger ner på marken på en åker. Jorden är räfflad under mig, en blandning av både stelnad jord och grässtrån, de flesta gulgröna. Himlen är ovanför mig, blå, och solen strålar ner och värmer hela min kropp även om det nu är höst. Marken är ganska skön, och jag märker att jag slappnar av. Börjar sjunka ner allt längre mot jordytan och liksom smälta ut och bli ett med allting runt omkring mig. Innan jag la mig här tittade jag och kände på höstbladen på en ung ek, följde sedan den fåriga ytan neråt längs stammen, förde uppmärksamheten neråt till rötterna som bredde ut sig och bestämde mig sedan för att lägga mig ner här en bit ifrån. 

Allt är ett, och det är vidunderligt skönt att känna mig som ett med elementen. Fåglar flyger, det är måsar, och jag vet att det också finns vatten här. En porlande bäck, ett forsande vattendrag, eller ett mer stillsamt vatten men som ändå rör sig så man kan se det strömma förbi stenarna som sticker upp. Allt det här är mitt! Tänker jag plötsligt. Allt det här är min tillhörighet, min natur. En del av mig. Den här vetskapen lugnar ner hela mitt system och jag slappnar av ytterligare.

Nu är det alldeles tyst inuti mig och det är vidunderligt skönt. Inte ens en tanke når fram, törs fylla det här utrymmet i medvetandet som är jag. Den vill bara sprida sig, den här rymliga tomheten, och nå längre ut i tystnaden. Rymma allt. Vara allt. Snart är mitt medvetande lika stort som hela jorden. Då är jag verkligen en del av allt, och jag bestämmer mig för att resa ännu längre ut i rymden. Ser jorden som en vacker blå och lite grön planet där nere. Upplever lyckan och friheten i att vara lösgjord. Fri. Min egen. Inte fast i bojor, inte någons träl eller slav. Inte något jag måste eller ens vill. Jag är bara glad över att finnas till och att kunna känna mig själv som jag, utan former och begränsningar.

Jag tar fart och seglar lite till. Jag tar stora simtag i luften och jag gör kullerbyttor och konster. Vilken storhet! Att vara i det ordlösa. Det tomma. Jag är en Guds tjänare tänker jag. Jag är av det Allra Högsta Ljuset. Jag är Gud och han/hon, de är jag. Så jag kan vara var jag vill och när jag vill. Det är upp till mig att bestämma det. Jag har givits en chans att utforska Universum, och jag rör mig vidare. Fortfarande i en slags sfärisk rörelse kring jorden, jag är inte längre bort än så.

Jag bestämmer mig för att åka tillbaks till eken och till min kropp som ligger där på marken bredvid. Det blev bara en liten utflykt idag. Men den var skön, den gjorde gott. Jag känner mig fri. Jag reser mig upp från marken, borstar av mig och börjar gå därifrån tillbaka till dit jag bor. Med vetskapen om att jag är fri! Detta är en bra början på min dag och jag kikar upp mot himlen och säger – Tack! Tack till allt som finns. Tack till att jag får vara jag. Vi ses snart igen. Jag vet att jag har allt detta inom mig.

”Vad ska jag göra med mitt liv?”

Tänk om jag hade en, nej låt oss ta i och säga 10 miljoner. Vad skulle jag göra då, vad skulle vara annorlunda?

Jag stod i köket idag när jag började tänka det här. Frågan sprang sig ur en önskan om att saker SKULLE vara annorlunda tror jag, att jag inte skulle behöva befatta mig med det där jobbiga som låg och skvalpade där bak i medvetandet nu.

Jag skulle köpa mig ett sommarhus, det skulle jag göra. Där jag tycker om att vara. Jag skulle göra i ordning på tomten också, både här och där, göra rent och fint så att jag inte stördes av något när jag tittade ut, utan att allt var i ordning. Ordnat. Jag skulle göra samma sak med garderoben; uppdatera hela mitt utbud av kläder att ha på mig. Sen då? Jag skulle resa lite mer, definitivt varje vinter och kanske annars också. Och jag skulle göra saker som skulle göra barnen glada. Detta är inget nytt, detta är samma saker som alltid återkommer inifrån mig, så visst, det är absolut önskningar som är i linje med vad jag genuint vill ha.

Men så inträdde den där vetskapen som fanns där redan från början, fast nu ännu starkare och helt omöjlig att bortse från. Den bara låg där och väntade: Den del av mig som började drömma mig bort försökte bara smita undan att tänka på den här vetskapen, för att den vållar mig besvär. Den är besvärlig! Jag vet alltså att frågan alltid ändå skulle vara där, även om jag hade 10 eller så 100 miljoner eller alla pengar och möjligheter i världen att välja på. Jag skulle inte komma från det exakt samma faktum som jag stod inför idag, precis just nu: Vad ska jag göra med mitt liv.

Den skulle ändå finnas där! Visst, jag hade gjort lite rent och fint runtomkring men det skulle vara ungefär som att städa hela lägenheten innan tentan – allt som sinnet kan komma på att göra innan det bara finns en enda sak kvar att göra, vilket är själva ”måstet”: i det fallet tentaplugget. Det där som det ligger motstånd i! Såklart, helt självfallet, försöker vi undvika det. Det är ju jobbigt! Det är mycket lättare att göra något annat, allt som stör. Att ta alla de delarna först. Men jag börjar lära mig nu.

Nu är min verklighet sådan att jag inte har en tenta att plugga till, och kanske ännu mer relevant just idag: Jag har inte alla de där miljonerna. Men framför allt: Jag inser att jag kommer inte ifrån det, det som är själva mitt ”arbete”: Att gå vidare med det som är min livsuppgift. Jag kan inte komma från den, jag kan inte blunda för den, den är som en stor grön kulle i naturen som jag måste ta mig igenom. Inte runt och inte ovanpå, utan det ligger ett motstånd där mitt framför näsan, och det är det som är själva arbetet, jag måste ta mig igenom den.

Varför är den så svår då, varför ligger där ett motstånd? Varför försöker jag, åtminstone idag, med alla medel undvika den? Jag blir lite tårögd när känslan kommer upp: För att jag inte har gjort det nån gång förut. För att jag inte vet hur jag ska göra! För att jag inte vet precis vad det är jag ska göra, hur eller var jag ska börja! För att jag känner mig liten inför den här jättestora uppgiften. För att… jag inte vet om jag har vad som krävs. För att jag inte vill bli besviken. För att det är jobbigt att bryta mark! Det är jobbigt och det är luddigt och… Varför kan jag inte bara sätta igång? Eftersom det är okänt. För jag inte vet precis hur det ska se ut eller kommer att se ut när jag är där. För att jag inte vet hur vägen dit ska se ut, vet inte ens var jag ska sätta ner nästa steg nånstans.

”Du har bara en väg”, tröstar Guiderna mig, ”och den är din att gå. Du kan inte göra något annat, du kan inte gå någon annanstans, det är den här vägen du har och det är den du ska gå. Men du är inte helt ensam på din väg, för vi står där bredvid din sida, även när du inte ser oss. Ja, det är ett hårt arbete att bryta ny mark, varför tror du att vi skickade ner en av våra bästa krigare för uppgiften? Men du har gjort det många gånger förr, och du kommer klara det denna gång också. Tro bara på dig själv. Tro på det som du har hittat i ditt hjärta, tro på allt det som du har funnit. Tro på att du verkligen har något att dela med dig av till människorna, tro på att du kommer att nå framgång med ditt ärende. Vi som har kommit till dig idag kommer från Himlaskyarna och vi ser med älskvärd blick ned på ditt arbete. Du kommer för oss alltid i första rummet, du kommer för oss alltid att finnas där som den allena kämpe som du är. Fortsätt kämpa, fortsätt gå. Det gäller såklart inte bara Johanna, det gäller er alla andra också. Fortsätt gå! Säger vi er. Ni kommer nå fram. Till det ni önskar och till det ni vill. Lita på att ni vet vad ni ska göra, i djupet av ert hjärta ligger det där och väntar på er. Lita på att vi har kommit fram för att hjälpa er och lita till att allt det vi har lovat, en dag skall vara sant.”

”Du har skrivit väl, du har skrivit sant. Du är vår krigare, du är vår utsände som du vet. Älskade du, ge nu inte upp för en liten stunds fallör, utan res dig nu upp och gå vidare. Vi finns där och stöttar där. Vi kommer för en stund, sedan går vi igen. Men vi finns alltid där vid din sida så som du uppfattar att vi gör. Tills dess vi hörs igen ska du veta att vi finns alltid där för dig. Tacka oss nu och gå. Din uppgift är utförd.”

Jag misstänker att vi alla bär den här frågan inom oss, oavsett om vi är medvetna om den eller inte. Den liksom propellerar oss framåt. Vi kan säkert välja att blunda för den, men det kommer förmodligen inte fungera så bra. Då blir vi kanske sjuka och förmodligen blir vi inte särskilt glada att vara med. Så det är väl bara att ”kriga på”. Ibland flyter det, som att vi glider fram i kanot på vackert vatten i underbar sol. Ibland står det en jäkla stor gräsbeväxt kulle i vägen som ska forceras. Men det är vårt arbete och det är det som ska göras. Så nu ska jag ta och ringa det där samtalet jag tänker på. Vad ska du ta tag i? Eller har du kanske en dag där allting flyter!

Nycklarna till Kunskap

Idag sa jag inom mig själv:

Jag skapar mitt eget liv. 
Har ingen aning om hur jag blev en duktig coach, men det blev jag.
En kvinna människor anförtror sig till och känner sig trygga med.

Guiderna fortsatte:

”En kvinna som växt i värde för sina egna inre ögon, och därmed öppnat upp sitt hjärta och blivit en Kanal för oss.
Och nu sitter hon här, förbluffad över tingens natur, och hennes roll i det större sammanhanget vilket är det vi kallar Livet.
Säg vill ni följa med oss på vår färd?
Vill ni följas åt av dem som älskar er, tusen och åter tusenfalt?

Hon lär sig ständigt, Kanalen.
Insuger fakta, hämtar hem Kunskap där den finns.

Nycklarna till Kunskap finner ni i Ert Hjärta där vi la den för nu längesedan, långt tillbaka innan ni föddes in i detta liv, till denna Jord.
Om ni vill finna dem, ta ett långt kliv inåt, rakt in emot ryggraden ska ni för att finna dem där, gömda långt inne i ert inre.
Dolda för er tills den dag då ni är redo för att dem finna.
Den som inte letar, finner inte.
Den som söker gör det i linje med sitt Hjärta när den dagen kommer, när hans eller hennes inre dem kallar.
Vi vet vad vi pratar om, vi har varit era trogna tjänare i mångtusende år och eoner nu, och ert Hjärta och dess rum och rörelser är för oss ingen hemlighet.

Ni kan sitta i frid, det kan ni, orörda av stillheten just som er Kanal i detta nu. Ni kan också beröras starkt av exempelvis en skönhetsupplevelse, en naturens skönhet, som tar ert Hjärta med storm och på så vis låter det explodera. Båda vägarna, bägge sätten, har sin charm påtalar vi.

En del av er är mer inklinerade att speja utåt och framåt, andra av er mer, ska vi säga, tillfreds och mer stillsamt inkännande, uppmärksamma på varje liten nyans och varje skiftning i ert väsen. På det sättet kan ni uppfatta oss, ni som skriver som denna Kanal gör. Hon tonar in kan vi säga, ibland, ja oftast, helt omedvetet då hennes hjärta kommer så att säga i linje med hennes själ och det hon så länge kommit hit för.

Längtan och ska vi säga förnöjsamheten är stor, för oss att kunna komma igenom på detta sätt. Att bryta igenom de skuggor, den tjocka dimma som ni allt som oftast går omkring och befinner i.

Jag som talar är …tron*, Högsta ÄÄ av Guds Nåde. Jag har kommit fram till Människan nu, för att dela med mig av Hans Budskap.”

*Jag är inte säker på att jag uppfattade namnet rätt, därför skriver jag endast ut den del jag är helt säker på.

© 2019 Johanna Kallstenius http://www.livsuppgift.se. Du kan dela budskapet under förutsättning att du anger källan. Tack!

Dagens budskap 190917

Igår bloggade jag om en upplevelse jag hade och att jag kände att jag skulle ta emot ett inlägg. Här är det inlägget:

”Jag vill sända er ett budskap om kärlek och fred på Jorden, ja det vill jag. Många av er kommer inte tro det jag säger då jag redan sått så mycket oro och förstörelse i era hjärtan, säger ni men då är inte jag den sanna guden. Den sanna Guden vill ingen av er något ont. Vill ingen av er något ont alls, överhuvudtaget alls. Den Guden som ni talar om, finns inte och har aldrig existerat. Så enkelt är det. Det är en konstruktion av människornas sinne, det är en, hur kan vi säga, en följetong av sällan skådad art. Det är svårt för er att förklara vad detta gör med mig, som är huvudpersonen i ert liv och som önskar att ni ska gå er rätta väg. Till dess att ni har funnit det ni vill söka efter, i era hjärtan och beyond. Jag är Gudstron, Jag är den Helige Ande, jag är den som har kommit till er för att berätta min mening, för att känna er som jämlikar, för att korsfästa er tro på att något alls bortom mig ej existerar. Ni kan ta farväl av mig om ni vill, det kan ni, jag finns ändå alltid här inom räckhåll för er, det gör jag. Redo att stå vid ert nästa steg. Många tider har dragit förbi, många eoner, och här är vi ännu, förpliktigade och besläktade till varandra, till vårt väsen som är av samma art. En art. Ett släktskap. Jag undrar om ni vet, hur länge jag har funnits och jag undrar om ni vet, vart jag vill komma. Vad jag har att komma med, att delge er som lyssnar. Varför ger vi aldrig upp? Undrar ni. Vi i himlasfärerna. Ja säg det! Skulle vi glömma våra barn, våra mödrar, våra bröder oh våra söner? Och lämna er därhän jag skulle inte tro det, och tror inte heller att ni skulle göra detsamma. Dessutom är vi alla så besläktade, besjälade tillsammans, att den ena utan den andre inte är att tala om, för att det inte finns.” 

© 2019 Johanna Kallstenius http://www.livsuppgift.se. Du kan dela budskapet under förutsättning att du anger källan. Tack!

Jag sitter på Jorden

”Jag Johanna sitter på Jorden. Ser mig sitta på en stol där nere på jorden, ser det gröna och blå som utgör jordens yta, och lite ljusbrunt runt kanterna på kontinenten, särskilt runt Sydamerika. Som ibland, så undrar jag om jag ”ser” rätt. Eller om det bara är en minnesbild, en befintlig referens från min egen bildbank, fast i samma stund som jag släpper fram den tanken och skriver den på papper, så förstår jag att jag aldrig kommer kunna våga släppa fram något alls, om en rädsla för att inte vara 100% sann ställer sig i vägen. Jag skulle heller aldrig kunna hjälpa någon alls, att se sitt inre och höra sina inre krafter, om jag själv inte litade på det som fanns. Sist men inte minst, och egentligen allra först, kom återigen vetskapen jag haft förut: Det är bra att jag har alla mina minnen, uppfattningar, bilder och erfarenheter, alla unika kopplingar som jag gör – för det är det som just mina vägledare, och andra som skickar information genom mig, använder sig av. Det är därför de gillar mig. Jag har mycket att ”spela med”, det finns mycket att ta av och att använda för att sända ut budskap till människorna. Detta kommer nu när jag skriver denna text. 

Så var var vi, jag sitter på en pinnstol på Jorden, men mitt medvetande är långt ovanför. Jag ser/känner det som ovanför, det kan naturligtvis vara en illusion men jag känner att jag är större än den enhet, den varelse, den kropp som råkar befinna sig där på den där bruna pinnstolen och sitta där orörlig och still, liten och stel jämfört med DEN JAG ÄR. De orden, den kraften i de där orden, är mycket stark och får mig att bli lite borta i skallen. Jag vill sluta ögonen nu och gör det nästan, men jag vill också stanna kvar och rapportera – jag vill skriva er ett inlägg, det känner jag.

Jag vill skriva. Jag vill förmedla till er det Ljus och den vetskap jag har, jag vill dela med mig av all den visdom jag har funnit och som kan komma er till del. Jag talar från en högre punkt av mitt själv, jag talar från en annan del av mitt hjärta. Jag har stängt ögonen nu och bara skriver ned det jag får till mig genom att låta fingrarna fara över tangenterna så fort jag vill. Jag tackar tyst mig själv och min maskinskrivningskurs på ettan i gymnasiet!”