Ibland är det verkligen svårt att veta vad man ska tro på… och vad man vet. Särskilt när det gäller så ”eteriska” ämnen som livet och andlighet. Det kan variera från dag till dag också, och med vilken form eller fas man är i. Så är det ofta för mig. Kanske utmanas vi, eller så är det lättare och mer sant att tänka sig, att vi flödar. Så många gånger jag har fått till mig att vi flödar, att vi är tänkta att vara i rörelse!
Jag funderar: Vad vet jag? Vad är ”sant” för mig? Vad tror jag på? Jag vet att jag heter Johanna. Hur gammal jag är. (även om det inte känns så). Att jag har barn, och själv är barn till mina föräldrar. Var jag bor, hur det ser ut där och hur det ser ut där jag kommer ifrån. Jag vet hur jag har mått av att äta olika slags mat och jag vet hur jag har mått i olika omgivningar, miljöer och aktiviteter. Både när jag gör dem respektive inte gör dem. Hur andra fått mig att må dvs hur jag reagerat och agerat på det jag hört och sett. Av erfarenheter jag har gjort, och även sett andra göra, kan jag dra slutsatser om vad som är bra resp. mindre bra för mig.
Jag vet att mitt ”tillstånd” förändras beroende på var jag är och vem jag är med. Det är mycket tydligt för mig, att känslan av ”liv” är starkare på vissa håll, även om jag av praktiska skäl inte alltid väljer att gå dit just när det kallar. Jag vet att jag har gjort fel ibland!
Jag vet att jag har många känslor och tankar, och att jag har en livlig fantasi eller uttryckt på ett annat sätt, en rik inre värld. Jag vet att jag skulle tycka om att bli uppassad och omhändertagen, men jag vet också att jag klarar allting själv och att det är bra för mig att göra det om jag vill växa.
Jag vet om många sidor av min personlighet, som har dykt upp genom åren. Ställt till besvär respektive fått mig att känna glädje. Jag vet också att jag har upplevt väldigt mycket. Utom mig såväl som inom mig. Jag vet att jag har minnen. Det är väl magiskt!
Jag vet att jag tycker om att känna mig fri, glad, levande och att mina viktigaste värderingar är frihet, sanning=andlighet, glädje. Jag vet att jag har väldigt lätt att formulera mig när jag skriver, och kanske när jag talar också bara sammanhanget är det rätta – det är som att innan jag säger/skriver något, som kommer det till mig vad jag ska säga. Precis när det är dags för mig att säga nästa sak, t.ex. i ett möte eller samtal, så har jag ett ord inuti som vill sägas där.
Jag vet att tankarna inte är jag, för jag har märkt när de slås på och av och upplevt skillnaden. Jag vet att hur vi ser världen och vad vi tänker och känner om den och hur vi låter den få oss att må, påverkar hur vi mår. Och att vi till mångt och mycket kan välja själva. Kanske varje gång.
Jag vet att jag har haft starka upplevelser inom mig som jag har kallat andliga. Och jag vet att de nästan varje gång har varit sköna, glädjande och uppmuntrande. Att jag har känt mig fin och harmonisk efteråt. Upplevelserna har kommit när jag varit själv såväl som i grupp med andra och även i coachsamtal eller möten med andra personer. Det har varit bilder, ord, känslor, något att förmedla.
Jag vet att jag har blivit lite av en annan person sen jag hittade det jag kallar det ”andliga”. Dvs det som vi inte kan se men som jag har en känsla av att det finns där ändå. En högre mening med saker och ting. Jag blev en gladare person. Jag vet att många andra har svårt att ta till sig det eller vänder bort blicken när jag talar om det.
Jag vet att det är mest naturligt för mig att se på världen, alltså den allra största världen, som en god plats med goda krafter och ytterst ett tillstånd av kärlek och frid. Jag vet hur mitt liv förändrades när jag började se det så istället för hur jag såg livet innan. Och jag vet att det var genom att gå igenom rädslor och skala av negativa tankar och en orosfylld syn på världen, och genom att ”transformera” mitt eget inre barn, som jag nådde dit.
Jag vet att jag kan vara gränslös ibland och att det kan vara på gott och ont.
Jag vet att det är i de stilla stunderna som livet är något ”mer”.
Jag vet att jag är till för att stärka människor och ge dem hopp och energi. Att inte låta dem vara ledsna och inte tro på sig själva och ge upp, utan att hjälpa dem finna den där solen som jag hittade inuti mig (i magen) och att hjälpa dem leva sitt liv i linje med den varelse de är inuti. Den där solen var väldigt verklig för mig, och jag minns glädjen och övertygelsen jag kände i mig, om att jag ville vara till för att hjälpa andra. Och jag minns känslan varje gång jag känt så sedan dess.
Jag vet att jag blir rörd när något känns ”sant”, eller får rysningar.
Jag vet inte precis vad Gud är eller hur han/hon/det fungerar, och vad som mer finns eller inte finns, men jag vet att jag haft upplevelser av det inom mig, och även Jesus och andra kända gestalter. Hur vet jag om det är sanning? Det kan jag kanske inte veta, mer än att jag väljer att gå på hur det jag är med om får mig att må. RESONERAR =samklingar de med mitt innersta, slår det an en ton i mig som får mig att känna mer glädje, harmoni och sanning, en vilja, ja själva livet? Att jag liksom får en djupare känsla av mig själv? Ja, då vill jag tro på att det är sant och om det inte är det men det fick mig att må väldigt mycket bättre och framför allt vara en god människa ja då är det väl bara fördelar? För mig personligen, min familj, dem jag kommer i kontakt med runtomkring, dem jag möter i mitt jobb.
Jag vet att många säger att de blir lugna, glada, stärkta när de varit hos mig. Att de varit i kontakt med något harmoniskt och härligt i sig själva. Jag ser att de går vad jag kallar ”ljusare” ifrån mig, än när de kom. Jag märker att jag skänker många värme, glädje, hopp och tröst och att de blir lite säkrare på sin egen sanning än när de kom. Och den sanningen är inte sällan något vi skulle kunna kalla andlighet. För var går gränsen mellan personlig utveckling och andlig? Den är naturlig, som jag ser det.
Jag vet att jag vill fortsätta vara och bli den bästa jag kan vara. Jag vet att jag vill utvecklas och att fröet till det finns inuti mig. Jag vet att världen är god om vi ser det så, och jag vill fortsätta tro på de magiska och fina upplevelser jag haft inom mig, som sporrat mig att bli bättre, våga mer och gå vidare eller manat mig till vila och inre arbete när det varit tid för det. Jag väljer att tro på det jag hör inuti mig som låter gott och vill förmedla kunskap. Kunskap som jag upplever handlar om, att världen är just god och att jag kan hjälpa till att göra den ännu bättre.
Tack för mig.
Livsuppgift.se 