Släppa taget

Vill börja dela med mig mer av det som jag får till mig. Här en inre dialog från tidigare i somras:

Jag andas och saktar ner rytmen = stillar mig.

Lugnar ner systemet som har varit igång hela dagen, hela tiden, alla stunder på dagen.
Hela tiden på väg till nästa uppgift, tanke, syssla eller vad det nu må vara.

Men nu stannar hon upp, vår skyddsling.
Och bara är. I samskap med oss.

Längtar efter en serie, jaha.

Eller snarare att du släpper, när du ser på en serie.
Släpper taget om verkligheten, om (kampen), det som är jobbigt, om hållandet.
Släpper taget om livremmarna, kapar trossarna så att skeppet kan åka fritt och återhämta sig.

Säg vad är det du vill (skapa)?

Ja säg det.
Jag vill väl bara ha en god känsla.
En bra känsla, ha det bra.
Och jag längtar efter att ha det så.
Söker något bättre, något annat för att det här, det jag är i, är jobbigt.

Ok, så jag står inte ut med att ha det jobbigt.
Eller snarare = jag kan tydligen inte hitta friden där jag är (ännu), utan behöver/tror att den ska finnas någon annanstans än där jag befinner mig.

Ja men (säger egot) man måste väl göra själv
Ordna själv alltså, delvis, jag menar det är ju ändå jag som verkställer, så – det är väl bra om/att jag tar mig fram i livet
och hela tiden skapar något bättre för mig själv?

Ja, det är bra, naturligtvis jättebra.

Men HUR gör du det/låter du detta framskridande ske?
Fridfullt och harmoniskt som att glida fram
eller jäktar du på och blåser upp storm och vågor på din väg över havet?

Du har aldrig lärt dig något annat än att jäkta och att fäkta,
så det är inte konstigt att det är så som du gör.

Men lite högre harmoni i din väg skulle inte skada,
det säger vi dig som de kloka på andra sidan.

Lite mer utandning än inandning…
Och lite mer stillhet i stunden

Som nu

är också värt att nå för dig och dina planer.

Ok jag fattar. Ert budskap har landat i mig. Tack!

En tid senare:

Jag har släppt strävan lite, tror jag bestämt. Mot att allt ska vara bra.

Fast jag vill ju ha det bättre, komma närmare punkten hela tiden.
Där det liksom är bra, bra nog, där jag kan slappna av.
Punkten där det är ro, där stillhet råder.
…

Förstår att jag alltid kan nå den.
Om jag bara släpper. Strävan. Wanting.

Ok så jag ska bara släppa taget.
Men hur kommer jag då framåt?

Låt dina drömmar dra dig.

De kommer visa dig vägen
till det ”förlovade landet”.

© Johanna Kallstenius 2020, http://www.livsuppgift.se