Jordande & medvetandehöjande meditation

Jag låtsas att jag ligger ner på marken på en åker. Jorden är räfflad under mig, en blandning av både stelnad jord och grässtrån, de flesta gulgröna. Himlen är ovanför mig, blå, och solen strålar ner och värmer hela min kropp även om det nu är höst. Marken är ganska skön, och jag märker att jag slappnar av. Börjar sjunka ner allt längre mot jordytan och liksom smälta ut och bli ett med allting runt omkring mig. Innan jag la mig här tittade jag och kände på höstbladen på en ung ek, följde sedan den fåriga ytan neråt längs stammen, förde uppmärksamheten neråt till rötterna som bredde ut sig och bestämde mig sedan för att lägga mig ner här en bit ifrån. 

Allt är ett, och det är vidunderligt skönt att känna mig som ett med elementen. Fåglar flyger, det är måsar, och jag vet att det också finns vatten här. En porlande bäck, ett forsande vattendrag, eller ett mer stillsamt vatten men som ändå rör sig så man kan se det strömma förbi stenarna som sticker upp. Allt det här är mitt! Tänker jag plötsligt. Allt det här är min tillhörighet, min natur. En del av mig. Den här vetskapen lugnar ner hela mitt system och jag slappnar av ytterligare.

Nu är det alldeles tyst inuti mig och det är vidunderligt skönt. Inte ens en tanke når fram, törs fylla det här utrymmet i medvetandet som är jag. Den vill bara sprida sig, den här rymliga tomheten, och nå längre ut i tystnaden. Rymma allt. Vara allt. Snart är mitt medvetande lika stort som hela jorden. Då är jag verkligen en del av allt, och jag bestämmer mig för att resa ännu längre ut i rymden. Ser jorden som en vacker blå och lite grön planet där nere. Upplever lyckan och friheten i att vara lösgjord. Fri. Min egen. Inte fast i bojor, inte någons träl eller slav. Inte något jag måste eller ens vill. Jag är bara glad över att finnas till och att kunna känna mig själv som jag, utan former och begränsningar.

Jag tar fart och seglar lite till. Jag tar stora simtag i luften och jag gör kullerbyttor och konster. Vilken storhet! Att vara i det ordlösa. Det tomma. Jag är en Guds tjänare tänker jag. Jag är av det Allra Högsta Ljuset. Jag är Gud och han/hon, de är jag. Så jag kan vara var jag vill och när jag vill. Det är upp till mig att bestämma det. Jag har givits en chans att utforska Universum, och jag rör mig vidare. Fortfarande i en slags sfärisk rörelse kring jorden, jag är inte längre bort än så.

Jag bestämmer mig för att åka tillbaks till eken och till min kropp som ligger där på marken bredvid. Det blev bara en liten utflykt idag. Men den var skön, den gjorde gott. Jag känner mig fri. Jag reser mig upp från marken, borstar av mig och börjar gå därifrån tillbaka till dit jag bor. Med vetskapen om att jag är fri! Detta är en bra början på min dag och jag kikar upp mot himlen och säger – Tack! Tack till allt som finns. Tack till att jag får vara jag. Vi ses snart igen. Jag vet att jag har allt detta inom mig.

Släpp ut din Storhet

Hur kommer jag framåt i mitt eget liv idag?

”Släpp ut din Storhet
låt den lysa över Jorden 
som en Stjärna idag!”

Vad mer vill mitt Hjärta förmedla idag?

”Värme, Kärlek till de dina
Tiden på Jorden är knapp
Gör vad du kan
för att sprida Kärlek 
och känna den själv, i ditt Hjärta”.

”Vad ska jag göra med mitt liv?”

Tänk om jag hade en, nej låt oss ta i och säga 10 miljoner. Vad skulle jag göra då, vad skulle vara annorlunda?

Jag stod i köket idag när jag började tänka det här. Frågan sprang sig ur en önskan om att saker SKULLE vara annorlunda tror jag, att jag inte skulle behöva befatta mig med det där jobbiga som låg och skvalpade där bak i medvetandet nu.

Jag skulle köpa mig ett sommarhus, det skulle jag göra. Där jag tycker om att vara. Jag skulle göra i ordning på tomten också, både här och där, göra rent och fint så att jag inte stördes av något när jag tittade ut, utan att allt var i ordning. Ordnat. Jag skulle göra samma sak med garderoben; uppdatera hela mitt utbud av kläder att ha på mig. Sen då? Jag skulle resa lite mer, definitivt varje vinter och kanske annars också. Och jag skulle göra saker som skulle göra barnen glada. Detta är inget nytt, detta är samma saker som alltid återkommer inifrån mig, så visst, det är absolut önskningar som är i linje med vad jag genuint vill ha.

Men så inträdde den där vetskapen som fanns där redan från början, fast nu ännu starkare och helt omöjlig att bortse från. Den bara låg där och väntade: Den del av mig som började drömma mig bort försökte bara smita undan att tänka på den här vetskapen, för att den vållar mig besvär. Den är besvärlig! Jag vet alltså att frågan alltid ändå skulle vara där, även om jag hade 10 eller så 100 miljoner eller alla pengar och möjligheter i världen att välja på. Jag skulle inte komma från det exakt samma faktum som jag stod inför idag, precis just nu: Vad ska jag göra med mitt liv.

Den skulle ändå finnas där! Visst, jag hade gjort lite rent och fint runtomkring men det skulle vara ungefär som att städa hela lägenheten innan tentan – allt som sinnet kan komma på att göra innan det bara finns en enda sak kvar att göra, vilket är själva ”måstet”: i det fallet tentaplugget. Det där som det ligger motstånd i! Såklart, helt självfallet, försöker vi undvika det. Det är ju jobbigt! Det är mycket lättare att göra något annat, allt som stör. Att ta alla de delarna först. Men jag börjar lära mig nu.

Nu är min verklighet sådan att jag inte har en tenta att plugga till, och kanske ännu mer relevant just idag: Jag har inte alla de där miljonerna. Men framför allt: Jag inser att jag kommer inte ifrån det, det som är själva mitt ”arbete”: Att gå vidare med det som är min livsuppgift. Jag kan inte komma från den, jag kan inte blunda för den, den är som en stor grön kulle i naturen som jag måste ta mig igenom. Inte runt och inte ovanpå, utan det ligger ett motstånd där mitt framför näsan, och det är det som är själva arbetet, jag måste ta mig igenom den.

Varför är den så svår då, varför ligger där ett motstånd? Varför försöker jag, åtminstone idag, med alla medel undvika den? Jag blir lite tårögd när känslan kommer upp: För att jag inte har gjort det nån gång förut. För att jag inte vet hur jag ska göra! För att jag inte vet precis vad det är jag ska göra, hur eller var jag ska börja! För att jag känner mig liten inför den här jättestora uppgiften. För att… jag inte vet om jag har vad som krävs. För att jag inte vill bli besviken. För att det är jobbigt att bryta mark! Det är jobbigt och det är luddigt och… Varför kan jag inte bara sätta igång? Eftersom det är okänt. För jag inte vet precis hur det ska se ut eller kommer att se ut när jag är där. För att jag inte vet hur vägen dit ska se ut, vet inte ens var jag ska sätta ner nästa steg nånstans.

”Du har bara en väg”, tröstar Guiderna mig, ”och den är din att gå. Du kan inte göra något annat, du kan inte gå någon annanstans, det är den här vägen du har och det är den du ska gå. Men du är inte helt ensam på din väg, för vi står där bredvid din sida, även när du inte ser oss. Ja, det är ett hårt arbete att bryta ny mark, varför tror du att vi skickade ner en av våra bästa krigare för uppgiften? Men du har gjort det många gånger förr, och du kommer klara det denna gång också. Tro bara på dig själv. Tro på det som du har hittat i ditt hjärta, tro på allt det som du har funnit. Tro på att du verkligen har något att dela med dig av till människorna, tro på att du kommer att nå framgång med ditt ärende. Vi som har kommit till dig idag kommer från Himlaskyarna och vi ser med älskvärd blick ned på ditt arbete. Du kommer för oss alltid i första rummet, du kommer för oss alltid att finnas där som den allena kämpe som du är. Fortsätt kämpa, fortsätt gå. Det gäller såklart inte bara Johanna, det gäller er alla andra också. Fortsätt gå! Säger vi er. Ni kommer nå fram. Till det ni önskar och till det ni vill. Lita på att ni vet vad ni ska göra, i djupet av ert hjärta ligger det där och väntar på er. Lita på att vi har kommit fram för att hjälpa er och lita till att allt det vi har lovat, en dag skall vara sant.”

”Du har skrivit väl, du har skrivit sant. Du är vår krigare, du är vår utsände som du vet. Älskade du, ge nu inte upp för en liten stunds fallör, utan res dig nu upp och gå vidare. Vi finns där och stöttar där. Vi kommer för en stund, sedan går vi igen. Men vi finns alltid där vid din sida så som du uppfattar att vi gör. Tills dess vi hörs igen ska du veta att vi finns alltid där för dig. Tacka oss nu och gå. Din uppgift är utförd.”

Jag misstänker att vi alla bär den här frågan inom oss, oavsett om vi är medvetna om den eller inte. Den liksom propellerar oss framåt. Vi kan säkert välja att blunda för den, men det kommer förmodligen inte fungera så bra. Då blir vi kanske sjuka och förmodligen blir vi inte särskilt glada att vara med. Så det är väl bara att ”kriga på”. Ibland flyter det, som att vi glider fram i kanot på vackert vatten i underbar sol. Ibland står det en jäkla stor gräsbeväxt kulle i vägen som ska forceras. Men det är vårt arbete och det är det som ska göras. Så nu ska jag ta och ringa det där samtalet jag tänker på. Vad ska du ta tag i? Eller har du kanske en dag där allting flyter!