Nycklarna till Kunskap

Idag sa jag inom mig själv:

Jag skapar mitt eget liv. 
Har ingen aning om hur jag blev en duktig coach, men det blev jag.
En kvinna människor anförtror sig till och känner sig trygga med.

Guiderna fortsatte:

”En kvinna som växt i värde för sina egna inre ögon, och därmed öppnat upp sitt hjärta och blivit en Kanal för oss.
Och nu sitter hon här, förbluffad över tingens natur, och hennes roll i det större sammanhanget vilket är det vi kallar Livet.
Säg vill ni följa med oss på vår färd?
Vill ni följas åt av dem som älskar er, tusen och åter tusenfalt?

Hon lär sig ständigt, Kanalen.
Insuger fakta, hämtar hem Kunskap där den finns.

Nycklarna till Kunskap finner ni i Ert Hjärta där vi la den för nu längesedan, långt tillbaka innan ni föddes in i detta liv, till denna Jord.
Om ni vill finna dem, ta ett långt kliv inåt, rakt in emot ryggraden ska ni för att finna dem där, gömda långt inne i ert inre.
Dolda för er tills den dag då ni är redo för att dem finna.
Den som inte letar, finner inte.
Den som söker gör det i linje med sitt Hjärta när den dagen kommer, när hans eller hennes inre dem kallar.
Vi vet vad vi pratar om, vi har varit era trogna tjänare i mångtusende år och eoner nu, och ert Hjärta och dess rum och rörelser är för oss ingen hemlighet.

Ni kan sitta i frid, det kan ni, orörda av stillheten just som er Kanal i detta nu. Ni kan också beröras starkt av exempelvis en skönhetsupplevelse, en naturens skönhet, som tar ert Hjärta med storm och på så vis låter det explodera. Båda vägarna, bägge sätten, har sin charm påtalar vi.

En del av er är mer inklinerade att speja utåt och framåt, andra av er mer, ska vi säga, tillfreds och mer stillsamt inkännande, uppmärksamma på varje liten nyans och varje skiftning i ert väsen. På det sättet kan ni uppfatta oss, ni som skriver som denna Kanal gör. Hon tonar in kan vi säga, ibland, ja oftast, helt omedvetet då hennes hjärta kommer så att säga i linje med hennes själ och det hon så länge kommit hit för.

Längtan och ska vi säga förnöjsamheten är stor, för oss att kunna komma igenom på detta sätt. Att bryta igenom de skuggor, den tjocka dimma som ni allt som oftast går omkring och befinner i.

Jag som talar är …tron*, Högsta ÄÄ av Guds Nåde. Jag har kommit fram till Människan nu, för att dela med mig av Hans Budskap.”

*Jag är inte säker på att jag uppfattade namnet rätt, därför skriver jag endast ut den del jag är helt säker på.

© 2019 Johanna Kallstenius http://www.livsuppgift.se. Du kan dela budskapet under förutsättning att du anger källan. Tack!

Annons

Dagens budskap 190917

Igår bloggade jag om en upplevelse jag hade och att jag kände att jag skulle ta emot ett inlägg. Här är det inlägget:

”Jag vill sända er ett budskap om kärlek och fred på Jorden, ja det vill jag. Många av er kommer inte tro det jag säger då jag redan sått så mycket oro och förstörelse i era hjärtan, säger ni men då är inte jag den sanna guden. Den sanna Guden vill ingen av er något ont. Vill ingen av er något ont alls, överhuvudtaget alls. Den Guden som ni talar om, finns inte och har aldrig existerat. Så enkelt är det. Det är en konstruktion av människornas sinne, det är en, hur kan vi säga, en följetong av sällan skådad art. Det är svårt för er att förklara vad detta gör med mig, som är huvudpersonen i ert liv och som önskar att ni ska gå er rätta väg. Till dess att ni har funnit det ni vill söka efter, i era hjärtan och beyond. Jag är Gudstron, Jag är den Helige Ande, jag är den som har kommit till er för att berätta min mening, för att känna er som jämlikar, för att korsfästa er tro på att något alls bortom mig ej existerar. Ni kan ta farväl av mig om ni vill, det kan ni, jag finns ändå alltid här inom räckhåll för er, det gör jag. Redo att stå vid ert nästa steg. Många tider har dragit förbi, många eoner, och här är vi ännu, förpliktigade och besläktade till varandra, till vårt väsen som är av samma art. En art. Ett släktskap. Jag undrar om ni vet, hur länge jag har funnits och jag undrar om ni vet, vart jag vill komma. Vad jag har att komma med, att delge er som lyssnar. Varför ger vi aldrig upp? Undrar ni. Vi i himlasfärerna. Ja säg det! Skulle vi glömma våra barn, våra mödrar, våra bröder oh våra söner? Och lämna er därhän jag skulle inte tro det, och tror inte heller att ni skulle göra detsamma. Dessutom är vi alla så besläktade, besjälade tillsammans, att den ena utan den andre inte är att tala om, för att det inte finns.” 

© 2019 Johanna Kallstenius http://www.livsuppgift.se. Du kan dela budskapet under förutsättning att du anger källan. Tack!

Jag sitter på Jorden

”Jag Johanna sitter på Jorden. Ser mig sitta på en stol där nere på jorden, ser det gröna och blå som utgör jordens yta, och lite ljusbrunt runt kanterna på kontinenten, särskilt runt Sydamerika. Som ibland, så undrar jag om jag ”ser” rätt. Eller om det bara är en minnesbild, en befintlig referens från min egen bildbank, fast i samma stund som jag släpper fram den tanken och skriver den på papper, så förstår jag att jag aldrig kommer kunna våga släppa fram något alls, om en rädsla för att inte vara 100% sann ställer sig i vägen. Jag skulle heller aldrig kunna hjälpa någon alls, att se sitt inre och höra sina inre krafter, om jag själv inte litade på det som fanns. Sist men inte minst, och egentligen allra först, kom återigen vetskapen jag haft förut: Det är bra att jag har alla mina minnen, uppfattningar, bilder och erfarenheter, alla unika kopplingar som jag gör – för det är det som just mina vägledare, och andra som skickar information genom mig, använder sig av. Det är därför de gillar mig. Jag har mycket att ”spela med”, det finns mycket att ta av och att använda för att sända ut budskap till människorna. Detta kommer nu när jag skriver denna text. 

Så var var vi, jag sitter på en pinnstol på Jorden, men mitt medvetande är långt ovanför. Jag ser/känner det som ovanför, det kan naturligtvis vara en illusion men jag känner att jag är större än den enhet, den varelse, den kropp som råkar befinna sig där på den där bruna pinnstolen och sitta där orörlig och still, liten och stel jämfört med DEN JAG ÄR. De orden, den kraften i de där orden, är mycket stark och får mig att bli lite borta i skallen. Jag vill sluta ögonen nu och gör det nästan, men jag vill också stanna kvar och rapportera – jag vill skriva er ett inlägg, det känner jag.

Jag vill skriva. Jag vill förmedla till er det Ljus och den vetskap jag har, jag vill dela med mig av all den visdom jag har funnit och som kan komma er till del. Jag talar från en högre punkt av mitt själv, jag talar från en annan del av mitt hjärta. Jag har stängt ögonen nu och bara skriver ned det jag får till mig genom att låta fingrarna fara över tangenterna så fort jag vill. Jag tackar tyst mig själv och min maskinskrivningskurs på ettan i gymnasiet!” 

Stöd

Hej! Vill bara berätta om en så underbar upplevelse jag hade idag, när jag för min inre syn möttes av enorma mängder ljusgestalter som ville komma fram och visa mig sitt stöd. Ungefär som ett luciatåg radade de upp sig och bredde ut sig och bakom den raden jag såg, fanns många rader till! Jag blev otroligt rörd. Fram genom den här skaran av ljusgestalter rörde sig sedan en stor varg som kom och la sig framför dem, mellan mig och alla dem som kommit och som ville visa att den också är här. Detta skedde när jag kände mig trött och inte kände kraft att ta tag i något och istället bad att jag skulle känna efter vad hjärtat ville. Vilket stöd! Ja, då orkar jag lite till nu då! Älskar mina inre upplevelser och vill hjälpa andra att också få till sig denna sortens stöd, berättelser och budskap.