Jag går i en riktning rakt framåt

Jag håller i en sten jag fått av en vän. Stenen tar mig till höga höjder. Jag sitter hemma i min fåtölj med meditationsmusiken på och tända ljus. Jag har skickat ner mina ”rötter” i jorden och jag har samlat mig i mitt eget ljus. Jag sluter ögonen och jag tas genast till mitt hjärta. Det är ett rum, en kammare, som jag befinner mig i och jag försäkrar mig flera gånger om att de olika skikten som skyddar hjärtat från världen utanför är tätt förslutna. Jag ombeds jorda kroppen igen, det fordon jag befinner mig i, och gör det. Sedan ska skikten förslutas igen, jag ser det som att stänga ett blixtlås på insidan av ett tält som jag helt och hållet förseglar utan någon luft. Nu är det helt tätt. Nu kan ceremonin börja.

Jag har varit i det här rummet förut men det var ett tag sedan nu. Det liknar en grotta för min inre blick. Det är andra där, äldre vänliga män som jag känner mig trygg med. De visar sig ofta så här med ”mörkvita” särkar och skägg. Kanske för att det så jag någon gång har fått för mig att guider ska se ut? Det är så jag vet i alla fall, att de är där för min skull och vilka de är. De har redan satt mig i centrum av grottan där det brinner en lägereld och börjat smycka mig med små metallbitar i håret. Jag är väldigt stor och sitter i skräddarställning här. Sedan tar de av håret, och olika lager av klädnader jag har på mig, jag förstår att jag rensas. Jag blir omhändertagen här, ompysslad på ett jättefint sätt. Jag har annat hår nu och de tunna kläder jag har är mycket vackra, jag är ”renare” nu. Mer genuin, mer i min ursprungliga skapelse. Jag är glad också, i kontakt med min naturliga energi.

Nu ska jag ut och gå, och jag har djur vid min sida på denna grönskande vackra plats jag promenerar på. Det hänger blad ovanför mig och jag är väldigt harmonisk på denna paradisiska plats.  Jag sätter mig ner och det finns musikinstrument här. Allt är lugnt, stilla på ett underbart sätt och därifrån jag sitter vid foten av ett träd har jag utsikt över ett fält. Jag beslutar mig för att börja gå över fältet, det ligger en bebyggelse på andra sidan dit jag styr min väg. Jag är ute och går i landskap som jag älskar att vara i, här kan jag vara i kontakt med min själ, och med allt det underbara som omger mig. Jag skrattar och leker, hundarna jag har med mig är även de förtjusta.

Vart ska jag? Har jag bara fått det här underbara tillståndet i present för att njuta och uppleva denna gång? Kanske vill mina guider visa att det här tillståndet är möjligt varje gång, varje dag kan livet vara så här om det är så jag väljer att ta mig an det. Det är i alla fall skönt, det här tillståndet. Jag stannar en stund för att uppleva det fullt ut. Jag blundar och andas in. Jag känner mig levande. När personen för min inre syn öppnar ögonen igen, har hon vänt sig om och nu tittar hon direkt på mig. Rakt in i mina ögon på nära håll, och hon blåser en luftkyss åt mig. Detta var till mig! En hälsning från min själ. Hon är så vacker i sin ljuva klänning och sitt ljusa, lockiga hår. Hon har fått visat nu vad hon ville, för hon har vänt sig om och börjar gå tillbaka nu med hundarna kring sig. Nöjd, tillfredsställd. Hon gör sig ingen brådska, hon tar ett grässtrå mellan händerna och njuter även av vägen tillbaks. Vilken härlig tur, är det som hon säger. Vilken härlig dag. Vilken härlig gåva livet är. ”Kom ska vi gå tillbaka”. Nu fasar bilden ut och jag kan se hennes ögon titta på mig om jag vill men stunden är över, budskapet är sänt. Att livet är en gåva och att jag ska njuta av det jag upplever. Det behöver inte gå så fort. Det sker ändå. Jag är mycket vacker i min själ, och jag har många här som hjälper mig med att göra det jag kom för att göra.

Jag vill titta till mina vänner inne i grottan igen. De är som vanligt en härlig ansamling och de var så glada att se mig när jag kom. Nu är de nöjda igen och de klär på mig, rustar mig, för att jag ska gå tillbaks ut i världen nu. Jag ska ha en hel del med mig, det behövs säger de. Jag påminner om en riddare när jag är påklädd med alla de skydd och redskap jag har med mig. Så fint budskap och så fin upplevelse, tack! Jag sätter på mig hjälmen och går ut för att möta det som finns därute och åstadkomma det jag kom för. Tack mina vänner! Vi ses. Jag drar iväg på en springare. Mot nya äventyr.

En stund senare ser jag mig också som en man som går i djup snö. Det är en skare som inte riktigt bär, så varje steg sjunker med kraft djupt ner genom ett hårt snöskal. Jag tror jag förstår det budskapet också, det är trögt att gå, men det går. Jag gör det. Jag leder springaren i tyglar bakom mig, det är jag som går först. Jag vet inte alltid vart jag ska, men jag går. Gör nya spår i snön där jag går. Trampar ner ordentligt. Framför mig ligger snön helt vitglimmande och obeträdd. Allt ligger öppet. Jag siktar på att gå i en riktning rakt framåt. ∞

→ Föredrag 15/8 i Stockholm:

Jag bjuder in dig som är intresserad av inre upplevelser och högre vägledning att delta på denna kväll som jag tror blir en start för något stort. Anmäl ditt intresse här.

 


Copyright © 2019 av Johanna Kallstenius 
Det är tillåtet att kopiera, dela och distribuera detta material underförutsättning att materialet är komplett, oförändrat samt inkluderar  information om copyright & originallänk: www.livsuppgift.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.