Jag känner mig hög, lång, stolt, balanserad, närvarande, behaglig. Det passar bra att ni kommer, tänker jag, jag har några frågor. Jag får ordet ”Treenigheten” och tolkar det som att det är de som är närvarande. Jag vill passa på att fråga en stor fråga som jag funderat på.
Vad är egentligen skillnaden på det jag håller på med – kanaliseringar och sitta och prata med avsändare inuti mitt huvud – jämfört med dem som är bipolära, schizofrena, har personlighetsstörningar och psykoser? Hur vet jag, man, alla, om/när det är psykisk ”sjukdom” och när det är ädla röster? Om jag någon gång tvivlar, hur kan jag veta vad som är vad och känna att jag är på rätt sida?
”Känn efter i ditt hjärta. Det är där skillnaden känns. Den känns som en ljummen vind en sommarkväll när du i avslappning och välmående tar emot en ljuv bris av sällskap och insiktsfullt vetande.” Här ser jag en bild eller snarare känner precis hur det skulle vara att känna så. Jag gör mitt bästa för att klä upplevelsen i ord. ”Det är det som är skillnaden, att vi är ljuva, milda, kärleksfulla, välmenande och vill ge dig en lätt putt med handen.” Här ser jag en väldig hand, enormt stor, lika stor som en hel kvinnogestalt (som jag också ser), som lätt puttar med ena tippen på pekfingret för att hjälpa denna kvinnogestalt på vägen i rätt riktning. Det känns skönt när jag ser bilden, jag slappnar av och känner välbehag. Det är någon som vill mig väl. Jag är inte ensam. Det är ett Stöd. Och jag är rofylld och tacksam för tanken.
Jag börjar ana vad som är skillnaden. Jag tänker inte fråga mer specifikt vad det andra är, jag nöjer mig med det här fina vägledande svaret jag fått om hur jag ska känna igen de ädla rösterna. En mycket vacker bild, den med handen som puttar flickan framåt. Jag önskar att jag en dag ska kunna måla den.
Tack snälla för era ord, er fingervisning om vad ni menar.